Put your back on me
Kapitel ett - I'm too awake for this to be a nightmare
Saga
Kapitel ett - I'm too awake for this to be a nightmare
Saga
Ibland är man med om saker som man senare kommer att se tillbaka på och tänka ”varför i helvete gjorde jag sådär? Varför gjorde jag så, varför hindrade jag mig inte?”.
Detta var ett sånt tillfälle. Men Saga hindrade sig inte, även om hon stod nedlutad i famnen hos fel kille.
Hos helt fel kille. Hos Exet.
Detta var ett sånt tillfälle. Men hon gjorde inget. Hon gjorde ingenting.
"Saga ..." Mumlade han. Exet mumlade hennes namn. Mätarna borde ha gått i topp. Varningslamporna borde blinkat sig sönder och samman. Men nej.
"Jaaa?" Fnissade Saga till. Någonting som liknade upprymd nervositet kittlade i hennes mage. Skräckblandad förtjusning. Hon hade gjort försök att dämpa känslan, men tankarna kladdade ihop sig med varandra och gjorde det omöjligt att se rätt och fel. De rätt och fel som finns kvar i hennes lista.
Som bland annat att få intim kontakt med Danne Lindmark.
Det tillkom något lite stört i Dannes blick, som om han inte räknat med att hon skulle säga någonting. Det försvann innan hon riktigt hann bli säker på vad det kunde betyda.
Sagas knappa vikt låg kvar mot hans vänstra arm och han sänkte ned henne en smula bakåt. Hennes mage trycktes mot hans. Hans värme gick igenom det tunna tyget i hennes svarta partytopp.
"Du är fin", mumlade han igen. "Varför var du inte såhär fin när vi var tillsammans?"
Hennes mage vändes om i strejk mot hans uttalande. ’Det är inte vad du säger till dina så kallade vänner från hockeyn’, skrek det någonstans inom henne, men det var som om huvudet silade bort såna tankar. Det var silen som kallades alkohol. Den tycktes alltid få bort allt jobbigt.
"Jag är inte fin, vad snackaru för skit", sade hon med ett flummigt fnitter, lite för högt och med ett dåligt försök att skyla flinet som spräckte sig fram mellan hennes spända läppar. Hon kunde ju inte bara tacka och ta emot. Det var grundregler, sånt gjorde man av vana. Nekade komplimanger.
Han var väldigt nära nu, noterade hon. Hon kunde nästan känna hans stora näsa mot sin. Kanske hade den inte riktigt varit så nära om den inte vuxit så mycket, for det genom hennes huvud. Tanken fick henne att frusta till, roat. Vad rolig hon kunde vara när hon var full då.
Danne verkade ha bestämt sig för att skita i hennes lite udda beteende och fortsatte att se på henne med allvarliga ögon.
Leendet försvann ur Sagas ansikte.
"Jo, du är fin”, sa Danne lågt. ”Finare än du tror"
Det blev någon slags paus. Dannes blick for mellan hennes ögon och hennes läppar, lite osäkert. Funderingarna angående hans näsa hade fått henne att tappa fokus på vad som var på väg att hända, och hon reagerade knappt på hans plötsligt målmedvetna ansiktsuttryck. Hon reagerade inte alls förrän han tryckte sina läppar mot hennes.
Efter det gick allt fort. Inombords skrek magen protester men under det tjocka sminklagret gjorde Saga inte en min. Danne blev mer beslutsam och tog för sig allt mer.
Han lyfte upp henne på bordet så att flaskorna for åt alla håll. Han lyfte upp hennes ben kring sina höfter, ville få henne att slå dem runt honom. Hon protesterade inte. Kunde inte.
Allt fler blickar kastades åt deras håll. Hon hörde mummel från soffan, röster från balkongen. Till och med någon liten applåd hördes någonstans.
Saga var tacksam över alkoholhalten hon lyckats hälla till sitt blod innan detta. Blodet pumpade runt lite osäkert i hennes kropp under Dannes händer. Spred giftet. Hon sket i vilka som såg henne nu. Det var inte så att det aldrig hänt förut ändå.
Det var inte så att det kunde bli värre än det redan var.
Det sista Saga mindes från den kvällen var att hon på Dannes höfter lät sig bäras in i Tinas mörklagda sovrum.
Natten hade varit som en enda lång dimma. Endast känslan av att något var fel hängde kvar över Saga dagen efter då hon vaknade av att mobilen ringde. Ett jävla trumintro, gaah, hade hon inte bytt ringsignal häromdagen? Och varför låg mobilen så jääävla nära hennes ansikte?
Signalerna gick. Skulle människan aldrig ge sig? Saga lät dem gå. Introt tog slut, låten satte igång. Diskanten skärde i hennes öron. Men hon tänkte inte svara. Never. Hon tänkte göra detta i sitt eget tempo och inte raska på för att någon annan jävel var otålig.
Signalen slutade gå och Saga suckade lättat. Inte för att hon var lättad på något vis egentligen, liggandes här, kvällen efter en ordentlig fylla, några sekunder ifrån att inse vad hon gjort för tabbe kvällen innan. Någon jävligt saftig antagligen, eftersom att någon var så ivrig på att berätta om den för henne.
Långsamt satte hon sig upp. Öppnade ögonen men såg inget. Vafan?
Saga höjde handen mot ansiktet och suckade otåligt. Vem det än var som dragit hem henne igårkväll så hade denne varit noga med att sätta på henne sovmasken som hon fått i födelsedagspresent för nåt år sen. Ett desperat köp av desperat presentinhandlare, vem annars skulle kunna tro att hon hade det allra minsta behov av en vit sovmask i siden med svarta fjädrar i kanterna? Här bland höghusen i ghettot kom ändå aldrig solen in.
Otåligt drog hon av skiten och kollade sig omkring.
Det var svårt att gissa hur mycket klockan var. Någon gång mitt på dagen, gissade Saga lite ointresserat då hon såg en svag ljusstrimma silas in genom ett hål i den neddragna persiennen.
Hon tittade ned för att titta efter den sablarns telefonen men så fort hon rörde på huvudet kände hon hur det bultade till och illamåendet sköljde fram över henne tillsammans med en seg underton av huvudvärk.
"Satan", klagade hon och satte handen mot pannan. Minnesbilder från kvällen innan började dyka upp mot hennes vilja. Musiken. Snön. Danne Lindmark. Danne Lindmark som bar henne. Sen blev det svart. Inga fler minnen.
Danne. Lindmark.
Satan.
Klockan hade hunnit slå tre när Saga äntligen orkade masa sig upp ur sängen. Telefonen hade ringt ett antal gånger men hon hade inte orkat svara. Hon ville inte veta vad som hänt igår kväll. Bara gissningen fick illamåendet att kännas mycket mer påtagligt.
Efter att ha legat och dragit i sängen en och en halv timme längre än vad som verkligen var nödvändigt drog hon persiennen från fönstret. Ljuset stack i hennes trötta ögon och hon gömde dem distraherat bakom ena handen.
Då hon vant sig vid ljuset gick hon bort från den trötta tegelutsikten utanför fönstret och kastade en blick över sin omgivning.
Rummet var i en enda röra. Saga brydde sig inte om att städa det längre, och hennes mamma hade slutat tjata. Hon orkade väl inte bli besviken.
De pratade faktiskt knappt alls längre. Inte för att det gjorde Saga nånting. Morsan var ändå inget särskilt muntert sällskap. Alltid så jävla nere. Kunde inte ens försöka spela glad för hennes skull.
Egentligen var det synd om morsan. Hon hade verkligen älskat den idioten till man hon valt ut. Han som dragit familjen samman och sönder och sedan lämnat den i en sjaskig tvåa i stadens schaffigaste kvarter.
Saga mindes allting. Varenda liten detalj mindes hon, grälen som fyllde den lilla villans väggar var och varannan dag. De hårda orden hon hört dom säga.
Och där, längst bak i hennes sinne, undangömda och dolda, fanns de. Hennes mammas skrik. Hennes gråt. Pappas vilda slag omkring sig. Hans fyllestämma vild av ilska.
Mammas stela ansikte. ”Pappa har lämnat oss, Saga”.
Minnena med stort M. Undangömda och dolda var de. Men ändå återvände de till henne så ofta.
Peter hade han hetat. För Saga hette han inget alls längre. Allra minst Pappa.
Ibland skämdes hon över att se hans drag i sin egen spegelbild. Den där lite för runda näsan, hennes stora, bruna rådjursögon. Allt kom det från honom.
Hon hatade att veta att hon hade delar av honom i sig. Det yttre var trots allt inte det värsta. Det värsta var att veta att han fanns i hennes huvud. Att hon var lika jävla svag som honom.
Alkoholen var djävulens vän. Han gav ett lån - ett stort antal leenden, skratt och en känsla av värme och kärlek - men krävde tillbaka sin ränta av både ånger och smärta.
Och hon var beroende av den. Lika jävla beroende som pappa hade varit, den fega jäveln som inte klarade av att känna sig bra utan ett ordentligt rus.
Men pappa var inte skyldig alkoholen längre. Han hade blivit dess slav. Vad mer kunde den kräva? Han hade bytt bort sin familj mot att bli dess slav.
Och Saga skulle aldrig förlåta honom för det.
Hon gick ett varv i rummet och började rota bland klädhögarna på golvet. Den okände nattaren hade inte brytt sig tillräckligt mycket för att ha försökt få på henne något mer sovvänligt plagg än de tighta jeansen och det svarta partylinnet, något som kändes i hela hennes kropp nu. Det kliade och stack, blodet verkade stå stilla i armar och ben. Sömmarna på jeansen kändes outhärdliga.
Saga knäppte upp knappen och började sedan dra ned dem. Rafsade åt sig fjärrisen till stereon och tryckte på Play. Hon behövde inte höja, den var alltid inställd på högsta volym.
Musiken skrek igång. Avenged Sevenfold.
Det var en avancerad grej att ömsa av det tighta ljusblåa tyget och Saga suckade otåligt. Med ett ordentligt tag om den nedre fållen på byxan började hon dra men gav snabbt upp och ställde sig upp med ena foten på byxtyget och klev därefter ur ben efter ben ur den tighta designen. Fyfan vad allt skulle vara krångligt.
Hon lyfte irriterat blicken från plagget och blev för en sekund stilla, hon hade fått syn på sin spegelbild i helfigursspegeln på den bortre väggen. Ett stort gyllenbrunt rufs. Den senaste färgningen hade faktiskt blivit jävligt lyckad var hon i sin irritation tvungen att erkänna. De senaste året hade hon haft den ena färgen efter den andra utan att något känts riktigt hundra. Hon hade gått från brun till platina till mörkbrun. Från blond till svart (något hon bara orkat ha kvar i några dagar på grund av eey, haha Saga, haru blivit emo eller? Som om inte musiken som ständigt dunkade i hörlurarna på Ipoden inte bekräftade det nog för dom. Hon fattade inte varför de höll kvar henne), till blond igen och nu senast till en ljust brun färg som glänste i en lite honungsfärgad nyans. Kanske var det den enda detaljen av det som återgavs i spegeln som hon verkligen var nöjd med.
Färgen var samma, men frisyren var inte någon sådär skitrolig överraskning direkt. Tuperingen som enligt norm inom hennes umgängeskrets lades vid hårrötterna hade tovat ihop sig ute i längderna. Fick henne att se ut som en jävla Tarzan.
Partylinnet satt på snedden så att hörnet av den gråa push -upen syntes genom ena ärmhålet. På in- och yttersida av varje ben fanns märken kvar efter jeansens sömmar.
Där stod hon, iklädd mörkrosa hotpants och snett sittande linne, med smink under ögonen och håret i någon slags ofrivilliga dreads.
Fy fan.
Fy. Fan. Vad. Skabbig. Hon. Var.
Inte för att hon inte visste det egentligen. Visste att det var såhär hon såg ut när hon inte hade fixat sig i flera timmar. Fixat sig för att se sådär jävla söt ut som man skulle göra i den här världen. Snygg.
Snygg som hon aldrig skulle bli.
Låten som dunkade ut ur högtalarna kom till sin refräng.
I don't belong here, I gotta move on dear
Escape from this afterlife
Rådjursögonen i spegeln fick något desperat i sig. Hon såg in i dom och hela hon fylldes av en önskan. En önskan om att få skrika. Bara skrika ut allting. Som så många gånger förut.
Ångest.
Hon var inte snygg och skulle aldrig bli. Hatet mot spegelbilden växte och hon vände den snabbt ryggen. Ett äcklat stön.
Hon hamnade framåtlutad mot knäna. Tog djupa andetag.
Ångest.
Det var visserligen inget ovanligt tillstånd för Saga.
Det hade gått något år sedan hon fått sin första attack. Den hade gjort henne både chockad och rädd, men nu var det något av en vardagsföreteelse. Trots att hon aldrig skulle erkänna det. För sina vänner.
”Vänner”.
Berätta om känslan som aldrig riktigt lät henne vara. Berätta om trycket över bröstet. Det som aldrig lämnade hennes klena kropp. Aldrig nånsin skulle de få veta det.
En förtrolig konversation. En kram. Stöttande ord.
Tanken var nästan skrattretande.
Emo, det skulle dom kalla henne.
Ångest var för emos. Och i hennes kretsar var graderade lika med pestsmittade. Sneda blickar och medvetna avstånd, som om man trodde att man skulle kunna bli smittad vid för mycket kontakt.
Patetiskt. Som om ett emo skulle vara värre än någon annan. Än nån annan jävla unge.
Alla människor var lika äckliga.
Hon var precis som kajalemosarna som satt i klungor i skolans estetkorridor. Lika svag och bräcklig. Lika äcklig. Fyllona på stan var inte värre än såna smygalkoholister som Peter. Peter med sin kostym och sina välputsade skor, som varje kväll kom hem och bytte om till slitna jeans för att dimpa ned framför TV:n och supa till. Skrika och klaga.
Den enda skillnaden var att vissa gjorde det synligt för världen hur de mådde. Den enda skillnaden var att vissa var ärliga.
Och trots att någon var klädd i normala kläder och att någon annan hade råd med shampoo var de inte bättre än någon annan. Ingen var bättre än någon annan.
Såna som mamma. Såna som såg på men inte gjorde någonting. Som hennes kompisar. Som ständigt försökte hänga med och kopiera varandra för att slippa visa sig själva.
Och såna som hon själv. Som sett allt men inte lärt av någonting.
Saga var lika svag som sin mamma. Hon såg skiten men gjorde inget åt den. Hon var lam. Och hon var som de hon kallade för sina vänner. Hon hade ingen rätt att säga att de sög på att vara vänner. Gav hon dom något stöd eller?
Och hon var som mannen som en gång varit hennes pappa. Genetiskt i alla fall. Hon var precis lika jävla fast i spriten som Peter varit. Lika svag.
Men en sak hade hon lärt sig.
Hon skulle aldrig skaffa familj.
Hon visste vad hon var kapabel till. Hon visste att hon inte kunde undvika alkoholen och det fanns ingenting hon kunde göra åt det. Allt hon kunde göra var att undvika att låta det drabba ett litet barn, ett oskyldigt jävla barn med råttsvansar och hängselklänning och kitet, så som det drabbat henne själv en gång i tiden.
Nu var det nästan ironi att hon skulle vara oskyldig. Att Saga skulle vara oskyldig nånstans.
Varje del av hennes kropp hade blivit tafsad på av smutsiga, giriga tonårshänder. Varje liten solariebrun del.
Hennes huvud var fullt med skit, minnena var skit och framtiden kunde inte spås som något annat än skit den heller. Det fanns inget upp och ned i hennes huvud längre.
Hon hade gett upp. Det fanns inget rätt och fel. Ingen framförhållning. Inget lära av sina misstag.
Allt var bara misär.
Hon tog upp ett par gigantiska mjukisbyxor från golvet. De hade tillhört någon annan en gång i tiden. Saga mindes inte längre vem.
Hon drog den slöa resåren över höfterna och såg sig omkring. Vad skulle hon göra av det här egentligen?
Mitt i allting kom hon tänka på en sak som den där prästsnubben sagt på julavslutningen för några år sedan. Att vilka vi är inte visas av våra utseenden eller vad vi varit med om, utan på våra val. Att valen gör oss till de människor vi är och att det underbara med det är att ett val alltid kan göras om.
Det var en söt tanke. Den värmde lite sådär i all ironi.
Synd bara att den inte var sann.
Snubben var helt säkert uppvuxen på den tiden då ungdomarna ägnade sin fritid åt att hjälpa till hemma. Stryka och tvätta och sånt.
Dessutom var han präst.
Och Saga var inget Guds barn.
Men en sak var sann. Och det var att hennes val hade påverkat henne. Valen hon gjort när hon var tolv skulle påverka henne för alltid. Det fanns inget sätt att komma ur spåren hon grävt sig djupare och djupare in i med åren, det var en dead end.
Hon var redan förstörd.
Vad visste en präst om hennes liv anyway? ”Alla är lika mycket värda”. Fan heller. Som om hon inte gjort sig förtjänt av det hon drabbats av. Hon hade gjort bal på grund av sin svaghet, låtit skit fylla ut de stora utrymmen inom henne som stått tomma. Skaffat skit till vänner. Fyllt ut de tomma parametrarna, behovet av tillit och kärlek, med smuts.
Hon var full av det. Skit och smuts.
Och inte ens en präst kunde göra henne ren. Inga ord, ingen välsignelse. Ingen bikt.
Inget kunde göra henne rätt.
”Vad fan hände mellan dig och Danne i helgen då?” Filippas ton var dryg. Sådär kaxigt jävla överlägsen. Det enda man kunde göra i det här sällskapet var att vara likadan tillbaka.
Den starkaste överlever, liksom.
”None of your business”, skar Saga av. Hon drog luggen från ansiktet och tittade lite nonchalant ut över klassrummet. Idrottsläraren stod längst fram framför tavlan och dillade lite för sig själv om hävstångseffekter och muskelfibrer.
Han hade redan gett upp att få kontakt med klassen.
Det var bara en knapp skara som orkat infinna sig. Måndagsmorgnar var inte tiden då klassens genomsnittselev föredrog att befinna sig i skolan.
Det gjorde inte Saga heller. Men hon stod inte ut med att vara ensam med sig själv heller, så efter ett glas mjölk till frukost hade hon klätt på dig och släpat sig hit.
Filippa var dock en anledning att börja fundera på om det varit fel beslut.
”Hoppas för din skull att ni använde skydd i alla fall”, sade hon hånfullt.
Skydd.
Om de använt kondom. Det var den stora frågan. Den som gnagt långt bak i hennes sinne ända sedan tanken lite sådär panikartat dykt upp dagen innan. Långt bak, dit hon skjutit undan den slippa tänka på den.
”Du vet inte, va?” Hånade Filippa. ”Du borde verkligen försöka lära dig hur mycket du tål och inte, Saga”
Gaah! Tålamodet tog slut och Saga slog handen mot bänkens vitklottrade yta samtidigt som hon kastade en ilsken blick på fienden.
”Kan du hålla käften eller?!”
Irritationen som krupit i ryggraden ända sedan Filippa med ett smil slängt sin väska på platsen bredvid Saga bubblade ut i hennes allra bitchigaste ton. Tonen som blivit alldeles för vanlig det senaste året.
Som om hon brydde sig egentligen.
”Chilla! Jag frågade bara”
Spelad förnärmelse i Filippas röst. Var sån du. Saga var så grymt trött på alla som hela tiden skulle lägga sig i hennes liv. Alla som skulle tro massa saker och bry sig om massa saker och påminna henne, hjälpa henne. Trodde dom.
Som om hon inte hade koll på saker och ting. Som om hon inte hade något omdöme, som om hon inte hade någon kontroll.
Men trots allt så fanns det nåt i det Filippa sa. Trots att hon använde det för att trycka ned henne så var det faktum att Saga kanske hade något att åtgärda ganska tydligt.
Trots undanträngningar i huvudet.
Trots förnekelse.
På första rasten bestämde sig Saga för att det var dags att ta tag i saken. Tekniktvåorna hade precis gått på rast och hon såg honom stå vid sitt skåp. Prata med en kille i sin klass, skratta till. Hon undrade inte vad de sa. Hon ville aldrig mer höra något som han hade att säga.
’Varför var du inte såhär fin när vi var tillsammans?’ Ta dig nånstans, snälla.
Irritationen var överallt. Klart han skulle ge sig på henne när hon var full. Angripa henne när han visste att hon var svag. Ta det han ville ha och lämna henne sen.
Hon ville inte. Ville inte gå fram till honom. Ville inte veta av vad han skulle säga bakom hennes rygg. Ville inte höra om hur lite han brydde sig.
Kunde det inte bara finnas någon person som kunde stötta henne nu?
Ett andetag och en svälj senare började hon gå.
Danne såg henne komma redan på håll. Kompisen glodde och flinade, dunkade honom i ryggen innan han gled iväg med resten av klassen. Danne kollade snabbt in i skåpet. Låtsades ställa ordning några pärmar. Kanske hoppades han att hon skulle ändra sig och väja undan. Fega jävel, hoppas kunde han göra på någon annan. Hon vek sig inte.
På tio sekunder var Saga framme vid honom. Lade armen på överkanten av skåpdörren han gömde sig bakom. Han kunde inte undvika att se henne.
”Öhm … Hej Saga!”, sade han och mötte hennes blick. Flinade lite snett.
”Danne”, sade hon. Hon tänkte inte dra ut på det här. Hon tänkte ta det hon ville och sen gå iväg. Som han. Han såg upp på henne och blicken fick plötsligt något hundigt över sig. Ljusblåa hundögon.
”Ehm…” Hon hade kommit av sig. Danne kände sitt övertag och reste sig upp, mer säker.
”Vad var det du ville?”
Han var lång, tänkte hon. Igen. Som hon gjort då. Precis innan.
Beslutsamheten återvände. Trots att det tog emot att fråga honom om det så var hon tvungen. Hon tog ett andetag.
”Det vi gjorde i … Lördags”
Han flinade.
”Jaa, det var najs”
Ååh! Hon skakade irriterad på kroppen.
”NEJ..?” Med vidgade ögon tittade hon på honom. Pannan vänd mot honom. Han höjde ögonbrynen.
”Äru gravid eller?”
Han skrattade lite nervöst och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen hört nåt.
”Det kan ju inte jag veta, idiot. Jag var fan nästan medvetslös”
Okej, det var en överdrift. Saga såg hur Danne drog in luft för att protestera med ett smått panikartat uttryck i ansiktet men hon avbröt honom innan han hunnit öppna munnen.
”Använde v…” hon avbröt sig äcklat, ”…du skydd?”
Dannes mun öppnades och hans andetag tömdes långsamt ut. Han såg besvärad ut.
”Tack. Okej”, sade hon spydigt och vände honom ryggen.
Med Danne säkert bakom ryggen gjorde hon en äcklad grimas. Sedan sköljde sanningen långsamt över henne. Och med sanningen ett vidrigt, bedrövat illamående.
Det var ungdomsmottagningen nästa alltså.
