Utkast - Prologen

Put your back on me

Prolog

Saga

Hon var fast. Fast i en jävla bana utan slut.
Det spelade ingen roll vem hon var, vad hon ville, hur hon tänkte; de var alla detsamma. Och de små egenheter som fanns täcktes snabbt över med idominet och grundkrämen.
De var alla samma. Och de var alla värda så pissigt lite.

Hon hade inte fattat. Det var så lätt att fångas av deras tillgjorda skratt och högt satta status, ryktena om de vilda festerna som de själva spred högljutt i klassrummet på måndagmorgonen, pratet om de snygga killarna. Det var så lätt att fångas av förortens pudertäckta glamour, speciellt för en ensam flicka med flätor och förrförra säsongens jeans. För en flicka utifrån som aldrig riktigt haft en riktig vän.

Det hade inte varit svårt. Svårt att omvända sig. Svårt att hänga på. Första blosset hade varit både äckligt förnedrande och underbart. Underbart. Det ordet fanns inte i hennes vokabulär längre. Men det var så det hade känts. Hon var säker då, med Erikas halvrökta cigarett i handen. Hon var säker på att hon inte var ensam längre.

Om hon hade vetat. Vetat om vad ensamhet egentligen var, vetat om att det inte hade att göra med hur många man omgav sig med.

Tolv år gammal hade hon varit. Fortfarande ett fucking barn. Blåögd. Oskyldig. Drömmande. Hon hade varit tolv år gammal och hon hade kommit med. Då hon blivit en av dom.
En del av stadens oputsade koppar. I gruppen, bland de hesa skratten. En i rökmolnet utanför skolan, en i den högljudda gruppen som stod och svalde ned spriten med Sprite Zero utanför Ica. Hon hade blivit en av dom och hon var en av dom.

Och hon var fast. Fast i en bana utan en enda jävla utväg.

Musiken dunkade mellan väggarna i den lilla lägenheten tre trappor upp på Karlavägen 23. Att grannarna redan klagat var inte så konstigt, då det lilla trevåningshusområdet Ekot mest var bebott av gamla pensionärer och ensamstående föräldrar med småbarn. Sagas mormor hade haft en bekant här, och hon hade lekt på lekplatsen då de mormorn haft "fika med tanterna", som hon uttryckt det. Mormor. Hon hade lämnat dem för flera år sedan, och med henne hade Sagas besök till Ekots lekpark följt med.

Det hände då och då att hon kikade in mellan två hus, bara för att kolla att allt stod kvar. Lite sådär överbeskyddande. Töntigt. Som om hon trodde att en lekpark kunde bevara hennes få lyckliga minnen från sin barndom. Som om det betydde något att sandlådan inte var uppgrävd. Att gungorna var intakta där de hängde, livlösa i läet mellan de omgivande byggnaderna. Att byggnaden med rutschkanan stod kvar. Inget hade nånsin blivit utbytt. Ersatt. Det var som om tiden stått still i Ekot. Fram tills för tre år sedan.

Lägenheten hon befann sig i var läskigt bekant. Endast de nya, röda kuddarna i den ljusbruna skinnsoffan i hörnet av vardagsrummet där hon satt kunde skilja det här scenariot från ett för tre år sedan. En av hennes första fester. Då hon fortfarande inte var Fast. Då hon fortfarande var lite för lös, lite för påverkad av spriten, men fortfarande fri. Hon mindes musiken, lite lägre då. Hon mindes folket, lite nyktrare, lite mer tafatta. Lite fegare. Allt lite mer fegare.
Hon mindes Danne Lindmark. Hennes första pojkvän. Hon mindes att hon förlorat oskulden till honom här. Tre år tidigare under den där festen. Och det hade varit som om allting öppnades, och stängdes. Allt på samma gång. Han var ett svin såklart, ett svin som alla andra. Men det var så man var i den här staden.

Saga hostade till mot handleden då hon gick över vardagsrumsmattan mot köket. Hon hade fått sig några bloss ute på balkongen så hon klarade sig för stunden, men kylan hade varit isande kall mot kroppen som inte skyldes allt för mycket av hennes partyoutfit. Med armarna runtom sig drog hon till ännu en hostning, smått hopböjd. Vad hade det varit för smörja som nån kille hade hällt i henne tidigare? Illamåendet tog sig upp i bröstet och hon lokaliserade det närmsta föremålet att luta sig mot, vilket just då var ett bord belamrat med tomma och halvtomma flaskor. Mest Smirnoff Ice. Messprit. Fjortissprit. Sånt som hon drack. När hon inte blev ihälld smörjor från Småstabor det vill säga.

Kräkkänslan sjönk ned i magen igen och hon kunde luta sig rak igen. Hon började granska omgivningen. Borta i soffan bland de röda IKEAkuddarna satt Sara, Malin och Filippa. De snackade med någon kille från Småsta, framåtlutade i en överdriven position. Som om de var intresserade av vad han sa. Som om de inte bara ville visa sina patetiska små urringningar.

Hon såg åt sidan en sekund och kollade sedan ned på sin egen topp. Man såg rätt in, såg den lilla rosetten som band push-upBHns kupor ihop. Hon var fan inte bättre själv. Jävla miffo. Hon hade inte ens några pattar att trycka upp. Hon grep tag i en av de halvtomma flaskorna på bordet och hällde ur innehållet i svalget. En rysning gick genom hennes ryggrad. Inte för spritens skull, någon hade tydligen öppnat balkongdörren igen och med röklukten kom även en bister kyla insusandes. Den träffade hennes bara armar och lämnade gåshud på dem. Hon tittade mot fönstren.

Utanför hade lätta flingor börjat falla. Förde hennes tankar patetiskt nog till såna där vattenfyllda snökulor med tomtar och snögubbar som man vänder upp och ned på. Och med det till de där vintrarna hon brukade drömma om när hon var liten. Med tjocka lager snö över mark, hustak och trädgrenar. En julgran tjock av gröna barr. Färgglada paket. En mamma leendes över en plåt med nybakta lussebullar. En nykter pappa. Inget av de två senare hade nånsin blivit uppfyllt. Hon hade aldrig fått se sin mammas leende i några sammanhang vid julen. Mycket berodde på pappan. Men han drog ju sen, så slapp vi det problemet, tänkte hon.
Hon brydde sig inte om honom nu. Han var ett svin som alla andra. Som alla andra i den här staden.

Hon hade måttat en spark mot benet på bordet hon lutat sig mot, och någonstans i rummet ropade någon något om att inte förstöra möblerna. Danne Lindmark. Han skulle fan inte säga något om att förstöra något, som han förstört för henne.
"Chäfften", fick hon till lite lågt samtidigt som hon försökte lirka in sitt glas mellan flaskorna på bordet. Det gick inget vidare.
"Vafan!" Tjöt hon till då hon såg hur ett antal glasflaskor vält och börjat rulla mot kanten av bordet. Danne Lindmark var snabbt där och fångade upp dom. Fan vad han var snabb då. Han vill säkert nåt, tänkte hon buttert. Ville nåt, som alla andra jävla svin här inne. Som Sara och Malin och Filippa och snubben från Småsta och alla människor på den här ynkliga festen. Alltid skulle dom ha nåt, nåt att berätta på måndag, nåt att fnissa om eller något att göra kväljningsljud om. Alltid samma primitiva troféjakt.
"Shå jävla shorgligt", muttrade hon.
Danne Lindmark, som inte verkat höra hennes lilla kommentar, reste sig upp mitt emot henne med de räddade flaskorna i händerna. Spretade åt olika håll som sjuka fingrar av ihåligt glas.
"Så, ingen skada skedd", sade han och ställde tillbaka dem på bordet. Han dröjde sig kvar framför henne som om han väntade på någon slags svar. Vad hade han tänkt sig att hon skulle svara? Hon pratade inte med honom. Den jäveln. Han skulle inte tro att bara för att han bjudit in henne och hennes kompisar på den här festen så var dom kvitt för det som varit. Det han sagt och det han gjort...
Saga kom av sig då hon märkte hur nära han kommit. Tornade upp sig.

Lite obehagad rynkade hon på näsan och höjde blicken. Han hade vuxit någon decimeter sedan sist de stått såhär nära varandra och hon fick böja huvudet kraftigt bakåt för att få någon riktig blick på hur han såg ut nuförtiden. Som om hon plötsligt undrade. Lagom tills hon zoomat in hela hans ansikte i bilden hennes ögon gav henne kände hon hur vikten rusade bakåt och hon vinglade till.
"Ojsan!" Hojtade Danne Lindmark och skrattade till då han fångade upp hennes skuldror med en stor hand. En hockeyhand.

Sagas blick for upp i ansiktet som hon plötsligt fått en himla skärpa på. Hennes första tanke var att han hade fått en himla stor näsa jämfört med förut. Eller hade den alltid varit sådär stor? Hon kom inte fram till någon slutsats. Hon såg upp i hans ögon.

Det var något med hans ögon. Något i dem. Hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Någon slags ömhet, lite habegär. Lite Malin och Filippa som snattar inne på Kicks. Han ville ha henne. Han såg henne. Han tyckte om henne. För stunden. Trots den rusande känslan av irritation och även lite ilska som tagit liv längst hennes ryggrad bestämde hon sig för att hon tyckte det. Hon tyckte om det.
För stunden.

Adrian

En rockstjärnedröm var inte lätt att leva sig in i i en stad som Ingesta. Här, bland de händelsebefriade små torgen, småstadsIca de evigt sandade vägarna var det svårt att leva ut visioner om scener och liveframträdanden, och trots att han matchade bandtröjorna med hatt, armvärmare och slips var Adrian Andersson inte närmre turnélivet än hans gamla papiljotterade granne Ingabritt.

Kanske var han en aning naiv när han hellre satt hemma i sitt rum på bottenvåningen av stadens gamla prästgård tillsammans med gitarren än röjde på stan och skaffade sig ett rykte. Ett rykte och lite fler vänner än den enda tjejkompis som satt där hemma bredvid honom och lade stämma på hans hesa sång. Men det var inte den han var, han var inte som dem. Han ville tro, och han klamrade sig desperat fast i tanken, att han var född för mer än att vara en i mängden.

Egentligen hade det aldrig funnits några andra planer för honom. Ända sedan han första gången tagit ett skorrfritt ackord hade han vetat det. Det här var Det. Det var hans öde, den enda saken som han skulle klamra sig fast vid med en envishet som han aldrig riktigt orkat skaffa sig i andra belägenheter. Den enda saken som kunde hålla hans rastlösa sinne sysselsatt längre än en kort stund.

Klockan var nästan tolv. Prästgården var nedsläckt sånär som på det svaga lyset som kom ifrån ett av rummen på bottenvåningen.
Det var den lilla lampan på notstället som var tänd. Mer ljus än så behövdes inte, Adrian var van vid halvmörker och fingrarna skulle hitta rätt på gitarrhalsen även om han skulle komma över den i sömnen.
Ackord följden han spelade var enkel, lite sömnigt tempo. Sway med The Perishers. C, Am, C, G, F. C, Am, C, G.

På nattygsbordet stod hans lilla laptop och lade till ett ljusblått sken på hela scenen.
Adrian kisade mot skärmen, där han läste av corden han skulle spela. Notstället var nämligen sparkat som riktigt notställ, pensionerat som en helt vanlig möbel som mest var i vägen då man inte använde den lilla lampan som satt fastklämd på det.

C, Am, C, G, F, Em … F? Adrian stannade upp i spelandet och slängde gitarren i knäet. Han böjde sig framåt för att titta noggrannare, kisade, kanske var det ögonen som lurades. Linserna låg i burken i badrummet. Men neej, det stod F. Vafan! Han hatade när det stod fel på Chordie.
Han drog en liten lyckosam gissning och skrev sedan upp ett E i stället för ett F på papperet där han skrivit av ackorden från hemsidan.
När skulle folk fatta att det kunde vara en bra idé att skaffa lite gehör innan man började skriva in sina egna uttagningar på internet? Det var tur att han med sin stora skicklighet kunde rätta dem. Man gjorde ju allt man kunde för att medverka till en bättre värld.

Adrian tittade ned på gitarren i sitt knä. Lyfte upp den och blåste bort lite damm som lagt sig under strängarna. Det var en riktig trotjänare den här gitarren. Hans första stålsträngade, en Epiphone om han hade fått av sin äldre bror Johan när han fyllt tolv. Den hade ett par år på nacken men ljudet var perfekt och ingen annan gitarr kändes lika bra i i hans vänsterhand som den här.
De hade spenderat många kära timmar ihop under åren som gått.

Adrian svingade upp gitarren i läge och började spela igen. Han körde låten från början, med introt, och började sedan humma med lite i verserna. Tonarten låg bra och han sjöng lite högre.

”It was you who picked the pieces up
when I was a broken soul
And then glued me back together
Returned to me what others stole…”

När refrängen kom var han borta. Borta i en musikers trans då klockan är över tolv och man har en låt och ett instrument. I det läge han trivdes bäst.

”Now that I’m coming down
won’t you be my solid ground?”